Hick.....hick.

Bör man vara orolig om man har hickat nonstop i en kvart? För det har jag nu. Det måste vara någon form av försenad fyllehicka från gårdagen. Skiten vill inte ge med sig, jag blir tokig. Och NEJ Janne, det blir inte bättre av att du berättar om mannen som har hickat i tjugo år och fortfarande håller på. Och NEJ, du får inte skrämma mig. Jag ska klara av det här själv. It's me against the hickup.

Immunförsvar vadå?

Jag har fått en böld i halsen. Tillsammans med den har jag fått feber.
Av det har jag dragit slutsatsen att jag är lite vissen.
Det är tråkigt att vara vissen.

Ljuv musik.

Personal space.

Det är nåt obehagligt det här med att vara nära människor man inte känner. Jag tänker främst på kommunala färdmedel som buss och tunnelbana då jag alltid tycker att folk lyckas komma för nära inpå. Alltid är det nån jävel som sätter sig så jäkla nära att hans eller hennes arm eller ben snuddar vid en, eller i värsta faller gnider mot en hela resan. I hate it! Står inte ut! Om vi lägger på folks äckliga kroppslukter på det så är paniken ett faktum. Blev senast för någon dag sedan inträngd mot bussfönstret av en kvinna, hon luktade inte illa men var osmaklig ändå. Det var som om jag var helt osynlig för henne, när hon slog sig ned på sätet bredvid mig satte hon sig PÅ mig. Hur jävla sjukt är inte det?! Inte sa hon förlåt heller utan fortsatte lugnt resan med sitt ben fastklistrat mot mitt. Mysigt? Nä, skulle inte tro det. Själv såg jag säkert väldigt komisk ut för de som såg mig ute från gatan. En tjej helt pressad mot bussfönstret med panik i blicken. "Släpp ut mig! NUUUUU!"

Dagens i-landsproblem.

Jag vet inte hur många gånger det här har hänt mig. Jag går in på H&M och hittar ett snyggt klädesplagg, i detta fall en grymt snygg klänning, men tråkigt nog finns den inte just i min storlek. Eftersom det finns ett antal H&M-butiker i Stockholm så kan man ju tycka att det borde vara rätt lätt att hitta det snygga plagget igen, i en annan butik, i rätt storlek. Think again! Det är ju förifan omöjligt att hitta plagget man letar efter i H&M:s butiker. Att gå in i en H&M-butik är som att äntra en stor djungel, en djungel av kläder. Jag var säkert inne i sju olika butiker, men lyckades inte hitta klänningen någonstans. Den fanns inte ens i fel storlek. Den fanns helt enkelt inte alls. Tänkte då istället att jag skulle vara smart och beställa den fån nätet, men se det gick inte heller, där var den helt slut. Så nu bär jag sorgeband. I minst en vecka.

Nödstopp.

När jag skulle upp från tunnelbanan idag så hade någon lustig jävel bestämt sig för att trycka på alla nödstoppknappar som fanns tillgängliga. BÅDA rulltrapporna upp stod stilla. Såklart är det de längsta jävla rulltrapporna också. Säkert en hel kilometer lång. Eller nåt i närheten av det. I alla fall börjar jag gå uppför monstertrappan där varje trappsteg är typ en halvmeter högt. Jag går ut starkt, kör om en kvinna (kan ha varit en äldre tant också men det är oviktigt) och känner mig ganska kaxig faktiskt. Det här kommer gå som en dans. När jag avverkat lite mer än hälften av trappan är jag inte lika optimistisk. Jag är inte ett dugg kaxig heller. Jag är ett vrak! Ett vrak som skulle behöva en syrgasmask. Mina ben har drabbats av någon form av nödstopp och beter sig underligt. De vill göra allt annat än att bära mig uppåt. När jag äntligen når slutet av trappan har jag blodsmak i munnen och hundrasjuttioelvatusen i puls. Fy fan säger jag bara. Mjölksyra, mjölksyra, mjölksyra. Nu ska vi se om det blir någon träningsvärk imorgon. Skratta ni bara, men sannolikheten för det är tragiskt nog rätt stor.

Jahapp.

Jahapp, det här var lite spooky. Mitt förra inlägg har försvunnit. Bara sådär. Borta. Det komiska är ju att jag i inlägget skrev att jag funderade på att sluta blogga. Men se det gillades tydligen inte, det plockar vi genast bort tänkte datorn. Skumt. Det spökar in my computer.

Den naturliga förklaringen är att jag antagligen raderat inlägget alldeles själv, av misstag, när jag höll på att se över mina gamla inlägg. Internetanslutningen levde nämligen rövare och hängde sig gång på gång vilket resulterade i en mycket otålig Sarah som hann utföra ett antal galna tryck på diverse olika ikoner. Det är den naturliga förklaringen. Men jag tror på spöken i datorn. Det är så mycket roligare.