Run for your lives.

Det sprider sig värre än pesten vill jag lova. Jamen, jag pratar ju om Facebook såklart, vad annars? Nu har min allra tappraste Facebookmotståndare också trillat dit. Hon som ALDRIG skulle sjunka så lågt som till att skaffa ett Facebookkonto. Nä, fan, det är nog bäst att springa och gömma sig om pesten inte tagit dig ännu. Janne, run! Run like the wind! Save yourself! Run for your life!

Save me.

Det är som en drog.
När du är utan den får du abstinens.
Du kan inte sluta tänka på den.
Hela din tillvaro kretsar kring hur och när du ska få träffa den.
Den får dig att försumma dina nära och kära.

Jag talar förstås om "helvetesFacebook".

Sarah is skäms.

För några månader sedan skrev jag ett rätt sarkastiskt inlägg om hur starkt jag ogillade Facebook. Jag lovade mig själv att aldrig bli medlem. Det intresserade mig helt enkelt inte. Men det här var ju flera månader sedan, man måste ju få ändra sig, eller hur?

"Har du Facebook?"
"Jo, det har jag faktiskt."

Jag skäms för att erkänna detta, men jag har trillat dit. Och inte så lite heller. Det känns som om helvetesFacebook har mig i ett stadigt grepp och vägrar att släppa taget. Jag hoppas att det är nyhetens behag, att beroendekänslan lägger sig efter ett tag, för det enda jag har i huvudet nu är att "adda" vänner och "adda" bilder och "poka" någon. Usch, jag använder Facebook-uttryck också. Jag visste att det skulle bli såhär. Fan, fan, fan!

"Hi, my name is Sarah and I'm a Facebook-addict!"
"Hi Sarah!"

Tung som bly...

...är min kropp idag. Jag tror jag har gått upp tio kilo under natten. Är det möjligt? Eller så är det den här jäkla förkylningen som gör så att jag känner mig som en tung blyhög. Eller förkylning och förkylning, en böld i halsen är nog en mer passande beskrivning. Det finns snart ingen mer plats att svälja på. Hoppas det går över till jul. Jag måste ha plats att svälja ner all julmat.

Happy anniversary.

Idag har jag och Janne 2-års anniversary. Kommer inte på det svenska ordet för anniversary, antagligen för att jag är så jäkla internationell. Snart pratar jag med brytning också. I vilket fall som helst så ska vi äta trerätters middag snart. Hemma. Jag vet, det drog ner lite grann, men jag är faktiskt sjuk med halsont och febrig panna, så hemma it is. (Märkte ni, där smög engelskan in igen, jag e väl för hipp.)

Förrätt: Baguette med proscioutto, ruccola och olivolja.
Maincourse: File mignon (oxfile alltså) med rostad potatis och bea.
Dessert: Kladdkaka med vaniljglass.

Kanske får börja med en whisky för att lätta upp lite i halsen. Det ska ju vara bra har jag hört. Att jag inte är överförtjust i whisky går inte att ta hänsyn till i detta fall. Det e bara å häll i sig. Allt för hälsan!

Måste passa på att gratta min syster också som fyller år idag. Grattis grattis stora systeryster!

Julhysteri.

Den vanliga julhysterin har inte infunnit sig detta år. Jag är ute i så god tid med allting att jag börjar känna mig en aning orolig. Har jag glömt någonting? Eller är jag helt enkelt så jäkla effektiv och förutseende detta år? Låter inte så troligt. Antagligen vaknar jag väl upp dan före julafton och kommer på allt som jag har glömt.

Igår var jag i alla fall inne i stan med hela familjen och trängdes med de julhysteriska. Det är en liten tradition som vi har, inte att trängas just men att åka in och julhandla tillsammans. Och fika. Jag tror fikan väger minst lika tungt, om inte mer, än själva julhandlandet. I vilket fall som helst hittade jag hur mycket fina saker som helst. Åt mig själv. Så är det alltid. Det enda problemet är att jag nu inte vet hur jag ska finansiera det hela. Svartjobb kanske. Någon som har en idé på ett bra extrajobb med bra cash?

Tyst som i graven.

Det har varit oroväckande tyst från grannen. Oftast brukar hans tunga elefantsteg och andra suspekta dunsar höras med jämna mellanrum. Men icke. Helt tyst. Inte en endaste liten dunk. Kanske brakfesten i helgen tog kål på honom? Det lät nämligen som om de slände varandra i väggen. Upprepade gånger. I takt med elektrotechnomusiken förstås. Ja, alla festar vi på olika sätt. Jag funderar på att hyra in ett trumset som jag kan gå lös på. Det tycker jag verkar festligt.

Natt som dag.

Dunk dunk dunk dunk dunk dunk dunk dunk.
HELA JÄVLA TIDEN!

Grannfejden nästa!

Grattis mami.

Idag har vi firat lilla mamsen, fast hennes födelsedag i själva verket var igår. Grattis, grattis! Det blev tårtbit till idolfinalen hemma hos mami och papi. Snacka om utdragen final, femtielva snabbrepriser hit och dit innan vinnaren utsågs. Skönt att hysterin är över för den här gången.

Nu till något helt annat. Någon granne här i huset måste ha köpt ny stereo eller typ en subwoofer. Han, för jag misstänker utan någon som helst grund att det är en han, har spelat nu i fyra dagar i sträck. Är det bra musik? Självklart inte! Det är någon typ av techno eller electromusik med MYCKET bas. Det är jävligt irriterande och jag känner snart att jag måste få reda på vilken lägenhet oljudet kommer ifrån. Annars ska jag bli en sån där sur "sätta-upp-klagolappar-i-porten-tant"!

"Ni på våning tre som spelar sådan där dunka dunka musik när jag ska se på Bingolotto julspecial, kan ni vara så goda att sluta upp med det. Jag har fått nog! Någon måtta får det väl ändå vara!"

En trevlig överraskning.

Jag gick in på WebCT-sidan (där vi skrev tentan) för att kolla mitt resultat igen och, hör och häpna, poängen hade stigit. Underligt nog så har jag hux flux fått 58 poäng istället, alltså fyra poäng till. Detta betyder att jag istället för G fick ett stort fett VG på tentan! Det kallar jag en trevlig överraskning.

Lusse Lelle is in da house.

Jag vet inte vad som flugit i mig men jag har helt plötsligt blivit väldigt huslig av mig. Jag har idag städat, köpt julstjärnor (blommor alltså), julpyntat, och lyssna noga nu, det är nu det smäller: jag har gjort en egen pepparkaksdeg! Det måste väl ändå vara ambitiöst. I min värld ger det i alla fall en mängd vuxenpoäng. Vågar dock inte skryta för mycket ännu, degen står i kylen nu över natten och ska bakas ut imorgon, då jag även tänkt baka lussebullar. Jag vet, det tar aldrig slut! Kalla mig gärna husmor från och med nu. Så här fint blev det i vardagsrumsfönstret:



Janne ser väldigt bister ut. Kan bero på att han försöker se en fotbollsmatch på datorn medan jag springer runt och pyntar och fotar. Om jag skulle blivit irriterad om jag var han? Nädå, inte alls.



I köket står än så länge bara en ljusstake, men till lucia ska det hängas upp apelsiner med nejlikor i köksfönstret. Haha, jag roas själv av hur husmorsaktig jag låter. "Och gröt ska ställas ut till tomten på julafton!" Haha, nä där går faktiskt gränsen.

Nu ska jag äta lite snarr och kolla tv. Ingen utgång denna helg. Husmor måste ta det lugnt och ladda inför morgondagens sysslor.

Och hon kom segrande ur striden.

Tydligen hade jag lärt mig någonting. Tentan gick över all förväntan, 54/73, ett klart godkänt. Den förvirrade lätt panikslagna pluggstilen verkar ge utdelning.

Ögon som går i kors.

I AM ALL PLUGGED OUT!

Denna fras kan översättas med att jag är urkopplad, inte har någon ström helt enkelt. Eller att jag har pluggat så mycket så att jag är helt färdig, uttömd. I mitt fall har jag under dagen varit både strömlös och nu framåt kvällen även färdigpluggad. Eftersom jag är just färdigpluggad borde jag känna mig redo inför morgondagens tenta. Ack, nej kära vänner, så fel ni har. Jag tror aldrig att jag känt mig mer förvirrad inför en tenta. Jag har läst massor men kan ingenting! Är det överhuvudtaget möjligt kan man fråga sig? Förhoppningsvis inte svarar jag då. Men det är i alla fall så det känns.

Seans.

Igår var jag med om något väldigt fascinerande. Jag var på en storseans. Det kan låta en aning flummigt, jag vet, men det kändes inte alls oseriöst eller flummigt. Jag har ju i och för sig alltid trott på att det finns något mer efter detta liv, att ens själ lever vidare på något sätt, och efter igår är jag såklart ännu mer övertygad. Min skeptiske sambo tror förstås att allt är påhitt och humbug. Ändå kan tilläggas att han är livrädd för allt som har med andar, spöken och övernaturliga fenomen att göra. Motsägelsefullt så in i katten, visst är det!

I vilket fall som helst var det ungefär 500 personer på den här storseansen, och ett medium givetvis. Mediet fick kontakt med andar från "den andra sidan" och kopplade dem till olika människor i lokalen. Om man nu inte tror att detta var uppgjort på något vis, så var det väldigt intressant hur exakt mediet kunde berätta vissa saker. Det var riktigt spännande. Ett tjugotal människor fick kontakt med någon som gått bort i deras närhet och vissa blev rätt tagna. Själv vet jag inte hur jag skulle reagerat, antagligen blivit livrädd, ha ha.

Tänkte att jag ska börja lura i Janne nu att jag känner av andar här hemma och ser skuggfigurer och sånt, bara för att skrämma upp honom. Elakt va. Moahahaha! Det är min sadistiska sida som kommer fram. Risken är väl dock att jag blir rädd på riktigt och att det till slut börjar hända saker på riktigt. Det är nog bäst att jag inte driver med andevärlden. Jag vill inte hamna i onåd.

Back again.

Det var visst så att jag var tillbaka igen, inte sant. Och ända sedan jag tog beslutet att trycka på play så har det varit väldigt tyst här på bloggen, inte sant. Vad det beror på? Ja, låt se nu. Jag får väl skylla på att jag varit tvungen att ta igen den tid som jag stod på paus. Dålig ursäkt? Jo, jag vet. Det jag försöker säga är att jag vet att jag varit dålig på att blogga, men håll i er nu - bättring är på väg!

Press play.

Så.
Nu är jag igång igen.
Efter två jävliga veckor på paus med huvudbryderier och ett antal små livskriser, är livet äntligen i rullning igen.

Jag är tillbaka!

På paus.

Jag har stått på paus ett tag nu. Hela mitt liv står på paus känns det som. Jag kommer inte framåt, utvecklas inte. Jag står still helt enkelt. Väldigt jobbig känsla. Helst av allt skulle jag vilja trycka på rewind och spola tillbaka bandet ett par år. Andra val skulle göras, annorlunda beslut skulle fattas, men viktigast av allt; dyrbar tid skulle återfås. Tid som jag har slösat bort genom att vela och hatta omkring hit och dit utan något riktigt mål.

Annars skulle jag gärna trycka på forward, spola fram bandet, se in i framtiden en liten liten stund. Se vad det blivit av mig. Det kanske skulle vara skrämmande. Antagligen är man inte den man tror att man kommer att vara om ett antal år. Livet tar ju oftast sin egen väg och det är bara att hänga med i alla svängarna.

Just nu står jag på paus helt enkelt. Eftersom det är omöjligt att spola bandet åt någon riktning tänkte jag i alla fall försöka sätta igång det igen. Jag ska trycka på play. Snart.

Än är det inte över.

Firandet alltså. Födelsedagsfest vankas till helgen och när jag väl återhämtat mig från det är det väl dags för glöggfest skulle jag tro. Det jag försöker säga är att jag börjar bli gammal, vilket visar sig klart och tydligt genom det så kallade "dagen-efter-testet". Testet bör förslagsvis genomföras dagen efter du varit ute på krogen och tillvägagångssättet är enkelt. Du kollar helt enkelt hur lång tid det tar för dig att återhämta dig från kvällen innan. Ju längre tid det tar, desto äldre är du. Simple as that!

Något som inte heller är över ännu är kursen i grafisk form. Just när jag tror att jag har allt under kontroll är det något som går snett. Någon bild i layouten har helt plötsligt ändrat färgton, en font saknas i ena stunden för att strax därefter dyka upp igen, och olika skrivare verkar tolka layouten på totalt skilda vis. Nä, pust och stön och blä är allt jag har att säga om det just nu. Ska iväg till tryckeriet nu och se om de förstår vad det är jag håller på med. För jag tror inte att jag vet det längre.

It's partytime.

Hör upp allihopa. Nedräkning och uppladdning har nu börjat. Födelsedagen är snart här och det ska firas i dagarna tre (säger man verkligen så, hmm). Ikväll blir det utgång. Imorgon blir det fika med tårta. Och på den stora dagen D, födelsedagen alltså, blir det restaurangbesök med la familia. Ser ut som att jag har lämnat min teori om att låta födelsedagen gå förbi obemärkt bakom mig. Äh, om jag nu ska fortsätta att bli äldre hela jäkla tiden så är det väl bäst att jag festar ordentligt nu, medan krafterna fortfarande finns där. Så resonerar jag. Logiskt, inte sant!

Världen gungar.

Bokstavligen.

Det är riktigt gungigt i de nya glasögonen. Huvudet hänger inte riktigt med. Men jag ser som en örn, det känns som om jag går runt med förstoringsglas framför ögonen. Ingenting går mig förbi nu.

Eftersom jag håller vad jag lovat lägger jag ut ett par bilder på de nya brillorna. Jag är inte direkt fotogenic, så får ni stå ut med de något tillgjorda ansiktsuttrycken. Stackars mig. Jag har inget fotoansikte. Och jag har inget glasögonansikte.

Swenska tjej - It's the grej.

Sedär ja.

Jag har kommit på ett nytt revolutionerande system. Istället för att plugga i en timme, ha paus i en kvart, plugga i en timme osv. så gör jag precis tvärtom. Jag börjar med en paus på en timme, sedan pluggar jag i en kvart, tar en välbehövlig paus i ännu en timme, och sedan intensivt pluggande i en kvart igen. And so it goes on.

Sedär ja. Piece of kaka som man säger utomlands.

Om detta system fungerar återstår att se. Jag återkommer efter torsdag.

Brillis.

Väntan är över. På torsdag blir jag glasögonbärare. Eller brillis som L så fint uttryckte det. Det är inte första gången, jag har haft glasögon under större delen av min skoltid, och nu är det alltså dags igen. Det ska bli riktigt skönt med tanke på att jag gått runt som ett blindstyre ett bra tag nu. Förhoppningsvis kommer även huvudvärk och trötthet försvinna i och med ankomsten av de nya brillorna. Man kan ju hoppas i alla fall, eller hur.

Har haft ett jäkla bestyr med att välja glasögonen. Processen har varit lång och alla inblandade har tröttnat på mig och mitt velande både en och två gånger. Men faktum är att jag inte har något glasögonansikte. Det är sant. Och det har krånglat till saker en hel del. Jag har ju till och med svårt att hitta solglasögon som jag ser någorlunda normal ut i, då förstår ni kanske. Det underlättar ju inte heller att man tar med sin pojkvän som smakråd och det visar sig att han passar perfekt i varenda jävla båge han sätter på sig.

- Älskling, kolla in de här då, retrostyle, coola va?
- Mmm, visst.
- Titta här, jag jobbar på reklambyrå!
- Ja, fina, men du, fokusera på mig nu.
- Ja ok. Wow, check it out, kan jag få de här i julklapp?

Tillslut bestämde jag mig i alla fall för ett par gröna guccibågar. Optikern tyckte att de passade mitt långsmala ansikte väl, så jag får väl lita på det. Och så var de ju gröna också, det kan liksom inte gå fel. Kan lägga upp en bild på mig i dem sen, så får ni säga ert.

Stressad.

Jag känner mig stressad och det med all rätt. Jag har en delredovisning om ett par dagar och en dugga nästa vecka och tiden börjar bli knapp. Grafisk form är det jag pysslar med för tillfället. Kan tyckas låta väldigt roligt och spännande MEN det är precis lika krångligt och svårt som roligt och spännande. Jag skulle gärna vilja säga att jag är väl förberedd inför både redovisningen och duggan, men som vanligt så är fallet icke så.

Jag är inte lämpad för att studera på högskola.

Pressa mig.

Jag har tänkt på det här med att kunna arbeta under press. Jag har inga problem med det alls. Det är då jag presterar som bäst. Men vad jag har problem med är att arbeta utan press. Hur går det till? Jag får liksom ingenting gjort om jag inte är under enorm press. Tänk er in i hur jag skulle fungera på en helt vanlig arbetsplats.

- Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig lite. Jag skulle behöva bli lite pressad för att få de här arbetsuppgifterna gjorda. Om du bara skulle kunna hjälpa till att skapa ett scenario där jag hamnar under enorm press så vore det jättebra.

- Nähä, inte tid, ok. Men om du bara kommer in och hotar mig lite då. Eller kör med lite utpressning. Det borde funka. Jag behöver bli pressad, fattar du. PRESSAD!

- Va, uppsöka läkare? Jag behöver ju bara lite hjälp med att få ändan ur vagnen. Är det konstigt det?

Dåligt samvete.

Ok, jag har redan fått dåligt samvete över det förra inlägget. Det är inte snällt att skratta åt andras elände. Inte snällt alls. Uppenbarligen mådde ju den stackars tjejen väldigt dåligt och hon hade säkerligen mensvärk, men det var ju inte det som var det komiska i situationen. Det komiska är tystnaden medan hon är borta ur bild, och att hon när hon dyker upp igen är skittaggad och glad. Snacka om tjusig recovery.

Något som också är ganska kul är att killen som ringer in inte säger ett knyst förutom ordet tölp. Han kanske hamnade i ett chockläge. Undrar om han har fått uppsöka sjukhus efter den traumatiska händelsen.

Nä, nu börjar jag bli elak igen.

One hell of a mensvärk.

Jag tror att jag precis har förlängt mitt liv med några år. Fy fan vad jag har skrattat. Garvat. Asflabbat. Har precis återhämtat mig faktiskt, pulsen är stabil igen och andningen jämn. Jaha, och vad är det som är så roligt då undrar ni nu säkert. Jo, det här klippet som jag hittade på Alex Schulmans blogg. Detta är bland det sjukaste jag sett på länge. Och efterreaktionen är suverän. "Jag har mensvärk!" Ha ha!

Hi, my name is John.

Har ni någonsin försökt att lära er spela gitarr med hjälp av videon Learning Guitar For Dummies? Don't do it, säger jag bara. Jag har prövat. Och jag är inte glad.

Efter bara ett par minuter är jag redan irriterad på "the instructor", John Chappelle. Han är så helylle som man bara kan bli. Korrekt klädd i proper skjorta, nypressade kakibyxor och fotriktiga skor är han redo att have some fun and play some guitar. Det är väl i och för sig inget större fel med det, men jag stör mig på honom. Och jag stör mig rejält.

Som om det inte vore enerverande nog att han ser ut som "hej kom och hjälp mig", han pratar till en som om man vore en tvättäkta "dummie" också. Och inte nog med det, han försöker vara rolig också! Why, why, I ask? Humor verkar inte direkt vara hans starka sida. I själva verket misstänker jag att människan inte har någon form av humoristisk ådra i sig överhuvudtaget.

Efter att John mycket ingående demonstrerat för oss dummies hur en gitarr faktiskt ser ut, lovar han att vi ska börja skapa beautiful music together. Han lovar också att han kommer att spela de olika exemplen så som de ska låta, och inte på något annat sätt. Ja tack John, det känns som en självklarhet för mig, men skönt att du påpekade det.

Efter ytterligare några minuter är jag inte bara irriterad på John, jag vill dra ut honom från videon och slå min gitarr genom hans huvud. Jag kan tyckas lättretlig men hans prydliga yttre tillsammans med den inställsamma förståndiga rösten gör mig tokig. Och så mellan varje steg spelas en liten uppmuntrande (läs irriterande) trudilutt på gitarren. Aah så underbart vi har det tillsammans.

Kulmen nås när även skriftliga små anekdoter som "using a music stand doesn't make you a nerd", börjar dyka upp på skärmen. Jag står inte ut en sekund till. När jag hör John uppmuntra oss till att stämma in i allsång till Broder Jakob inser jag att om jag inte stänger av datorn nu genast så kommer med all sannolikhet den stora ådern i mitt huvud att explodera.

Jag kommer nog inte spela med John igen.

Min gitarr.

Förra året fick jag en gitarr i julklapp. En svart stålsträngad gitarr. Förälskelsen var total.

Det första halvåret stod den orörd i sitt fodral. Sedan började jag ta fram den då och då, men mest för att titta på hur fin och blänkande svart den var. På något sätt utvecklade jag en underlig slags respekt för gitarren. Jag drog mig lite för att spela på den. Jag ville att ljuden som kom ifrån den skulle vara lika vackra som själva gitarren i sig. Och genom att låta den vara i sitt fodral lyckades jag hålla illusionen vid liv ganska länge.

Nu har jag dock kommit över förälskelsestadiet och insett att jag faktiskt vill spela på gitarren. Inte bara leva på idén om att jag skulle kunna spela. Jag kan idag stolt meddela att jag tagit mina tre första ackord.

Jag saknar något...

...och detta något kallas för självdisciplin. Förmågan att behärska sig själv. Jag har den inte. Den finns inte. Borta. Eller så är den sönder. Kaputt.

Någon som har lust att låna ut lite självdisciplin till en obehärskad jävel?

Jahapp.

Ett gäng tistlar hälsade mig välkommen hem idag.

Vad jag menar med det? Jo, jag menar att när jag kom hem idag låg en liten hög med tistelbollar och väntade på mig innanför ytterdörren.

Hur de har kommit dit? Ja, det undrar jag också.

Har du Facebook?

Om jag får frågan en gång till är det mycket möjligt att jag exploderar.

- Har du Facebook?
- Nej.
- Va! Du måste skaffa Facebook!
- Jaha. Varför?
- Du kan kolla upp gamla ex, klasskamrater, folk du tappat kontakten med.
- Jaha.
- Men fattar du inte. Du kan snoka upp vad alla gör nu för tiden, hur de ser ut, vilka kompisar de har på Facebook. Det e skitkul!
- Jaha. Och sen kan folk kolla upp mig. Roligt, roligt.
- Äh. Du måste skaffa Facebook. Jag addar dig som kompis på en gång. Jag lovar.
- Jaha.

Tydligen måste jag skaffa Facebook inom en snar framtid. Så att jag kan kolla upp folk jag inte längre vill ha kontakt med, och så att de kan kolla upp mig. Det låter logiskt.

Japanese Silent Library

Japanese TV Human Tetris Game.

Japanerna gör det igen! Jag kan inte hjälpa det, var tvungen att lägga upp en till! Den här är så sjuk, men så jäkla rolig!

Crazy Japanese Game Show

Jag ÄLSKAR japanernas galna program!

Ångest.

Varför har jag alltid så svårt att bestämma mig? Varför kan jag inte bara veta vad jag vill göra med mitt liv och sen bara göra det? Varför måste jag alltid vara så himla "svår"?

Men som L sade för ett tag sedan:
- Komplicerade människor är intressanta människor. Okomplicerade människor är oftast tråkiga.

Let's hope for me that she's right.

Indian Thriller.

Det här klippet är underhållande på alla sätt och vis!

Bastu.

Min lägenhet är som en bastu. Eller rättare sagt; min lägenhet ÄR en bastu. Temperaturen vilar stadigt på mellan 27 och 28 grader. Inomhus!! Som om inte det vore jobbigt nog så har jag även fått en förkylning med tillhörande feber. Jodå, visst, feber! Why not liksom.

Tydligen hade Stockholm en så kallad tropisk natt i helgen, temperaturen gick aldrig under 20 grader. Sjukt. Men något som är ännu sjukare är att vi här, i nordliga lilla Sverige, har högre luftfuktighet än Amazonas! I mean, what is going on. Vädergudarna, har ni helt tappat greppet?

Små och stora bilar.

När jag var liten lekte jag ofta med små leksaksbilar. Småbilar. De kördes runt på plastmattor och uppbyggda vägar över hela lägenheten. Amerikanarn var den bästa och coolaste av alla småbilarna. Låg och bred gled den fram över vägarna och drog förbi både mercedesbilar och porschar.

Idag ska jag leka med stora bilar. Körkortet here I come. The time is here. Planerar att ha det hela överstökat inom ett par månader. Hur svårt kan det vara för en som rattat en amerikanare hela sin uppväxt.

If life could be so simple.

Mamma och jag på ICA någon gång under tidigt åttiotal:

- Är du inte snäll snart så får du stryk!

- Vad e det för nåt?

Tänk vad livet är okomplicerat när man är liten.

En orolig själ...

...är precis vad jag är! Att jag oroar mig för precis allt är, och förblir, ett faktum. Framtiden, utbildning, relationer, sjukdomar, hur det ska gå på nya jobbet; you name it! Finns där något att oroa sig över så gör jag det, no doubt about it!

Den senaste tiden har dock oron och grubblerierna eskalerat till ett outhärdligt dagligt ältande. Samma tankar och samma bekymmer snurrar runt runt i huvudet tills jag känner för att explodera! Jag tror det är dags att ta en ny sorts semester, en så kallad "out-of-body-vacation". Jag hoppar in i någon problemfri människas kropp ett tag och vilar ut hjärnan i ett par veckor.

Utmärkt!

Splendid!

När kan jag åka?

Lack of inspiration.

Jag har tappat den.
Inspirationen alltså.
Tänker hålla en låg profil tills den behagar komma tillbaka.

Sommarloooov!

Äntligen är första året avklarat! Med några VG:n och några G:n i bagaget går jag nu på sommarlov!

Sayonara!
Adios!
Goodbye!

Då var det bestämt.

Debatten om hund har pågått i ett par månader nu.
Köpa eller inte köpa.
Ena sidan har varit för, den andra emot.
Min sida förlorade! Det blir ingen hund! Inte så konstigt eftersom jag varit nästintill ensam företrädare för min sida. Det känns trist eftersom alla har varit så negativt inställda, inklusive Janne. De har inte velat lyssna på mig och mina argument, utan bara stått fast vid sina förutbestämda åsikter.

Så detta lämnar mig utan något val. Jag kan ju inte köpa en hund när Janne absolut inte vill. Jag har blivit tvingad att ge upp mina hunddrömmar, i alla fall för tillfället. För jag kommer skaffa hund. Om inte nu, så om ett år, eller två. Och då kommer jag inte bry mig om vad de runt omkring mig tycker!

(Ja, jag är lite irriterad just nu. Jag gillar inte att förlora.)

Isbar och Balkan Beat Box.

Firade L:s födelsedag igår.
Startade dagen på Isbaren. Vi och alla turister. Har aldrig varit där förut, rätt häftigt faktiskt. Vi fick vinterkappor på oss och slussades sedan in i den 5 grader kalla baren. Där var allt gjort av is och de olika absolutedrinkarna serverades i glas gjorda av, gissa tre gånger, is! Vad vi inte hade räknat med var att vi skulle få så mycket uppmärksamhet av turisterna. Tydligen var vi minst lika exotiska som själva baren. Lite underligt eftersom ingen av oss ser typisk svensk ut, men vi var de enda unga tjejerna därinne som pratade svenska, det räckte väl till. Vi blev i alla fall fotograferade av ett gäng italienska gubbar och utfrågade av en amerikanare om vart han kunde gå om han ville äta ren?! 45 minuter räckte därinne, sedan ville fötterna ut i värmen igen!

Vi fortsatte till ms Gärda för ett glas vin och presentöppning. Vidare till Marie Laveau för ännu en drink. Sedan den obligatoriska familjemiddagen (inklusive mig), denna gång på "Greken på hörnet". Souvlaki, mmmm!

Kvällen avrundades på Kägelbanan, Södra Teatern, där det var Balkan Beat Box. Vi missade själva liveshowen men njöt av efterfesten som bjöd på het musik från Balkan, hysterisk dans och härlig stämning. Allt som allt en riktigt kul dag, kväll och natt!

Det här med karma.

Vissa straffar Gud direkt! Bestämde mig för att ta en "sickday" från skolan i onsdags, kände mig trött och hade lite ont i ena ögat, jag orkade inte gå iväg helt enkelt. Bad choice! Igår vaknade jag upp med vaglar i BÅDA ögonen!!! Instant carma skulle man kunna kalla det. Ska aldrig mer ta en obefogad sjukdag igen! Jag lovar!

Här kommer lite fortsatt kuriosa inom ämnet vagel. Känsliga läsare varnas!
Vagel (detta osmakliga ord) är en inflammation i ögonlocket, i mitt fall ögonlocken, som är ofarlig. Ögonlocket svullnar upp och ömmar under några dagar. Inte sällan brister vageln, varvid lite blod och var tömmer sig och knutan, vageln, skrumpnar ihop. Fräscht va! Kan förtälja för den intresserade att min ena vagel är av en så kallad belgian blue karaktär, jag kallar den monstervageln. Den har dock gått ner en aning nu till storlek normal, precis samma storlek som sin kompis "vagel numero dos" belägen i andra ögat. Helt sjukt!

"Ska bara", sa Sarah Lundin.

Varför är det så svårt att sätta igång med skoluppgifter? Det går liksom bara inte. Så fort något är lite ansträngande och kräver en viss form av tankeverksamhet så kommer jag helt plötsligt på en rad andra saker som jag bara MÅSTE göra just precis nu, innan jag kan börja med mitt arbete. Ska bara kolla en grej på internet först. Tick tack, tiden går! Ska bara ladda ner några låtar till min mp3. Tick tack! Oj, vad mycket klockan blivit, ska bara äta lunch nu innan jag börjar. Tick tack, tick tack! Ska bara städa upp lite i vardagsrummet också, jag kan ju faktiskt inte fokusera när det är så stökigt överallt. Tick tack!

Ska bara, ska bara, ska bara! Helt plötsligt är klockan kvart i tre och du har skrivit två rader! Duktigt jobbat Sarah a.k.a. Alfons Åberg! Ta dig i kragen och sätt i gång nu för bövelen!!

Ska bara blogga färdigt först......

Tänk...

...att några glas vin kan göra dig sååå trött dagen efter! Jag börjar definitivt bli för gammal för "the partylife"!

En utskällning.

Jaha, nu har jag fått en utskällning oxå! En riktig jäkla avhyvling för att vara mer exakt. Och den levererades av någon som väljer att gå under namnet Firestarter, pah, vilket fånigt alias! Hörrudu, jag vet vem du är Firestarter och jag har bara en sak att säga dig: Se dig om över axeln en extra gång när du går hem ikväll, ha ha ha ha!! Ja, jag skulle nog kunna vara en riktig maffioso, eller, inte? Skämt åsido, jag vet att jag slarvar med bloggskrivandet, ja, jag är en dålig människa! Det finns inga som helst ursäkter, jag ska rycka upp mig och ta ansvar för min blogg! Så, då var det bestämt!

Till något helt annat. Jag har upptäckt att när jag är ensam pratar jag ändå som om jag inte vore det. Ok, nu lät det där helt psycho, jag pratar inte hela tiden, alltså jag håller inte långa konversationer med låtsatskompisar eller nåt sånt, jag pratar bara lite för mig själv. Ok, dags för ett exempel: Jag är nere i tvättstugan och kommer på mig själv med att småprata både med tvättmaskiner och smutsiga kläder, och vid närmare eftertanke, själva tvättstugan oxå. Läs och förundras:

-Här var det mörkt!
-Men stanna inne i maskinen, strumpj***l!
-Fy, det är ju värsta bastun här!
-Ja, men det är ju klart att det ska vara skit kvar här oxå!
-Vad är det här för äckliga hårstrån!
-De verkar komma från en hund........eller?
-Uuääh, vad snuskigt!

En helt vanlig dag i tvättstugan, ha ha. Det låter helt sjukt när jag beskriver det, men jag kommenterar typ allt som jag gör, väldigt irriterande kan jag tänka mig. Som tur är händer detta mest när jag är själv och inte bland folk. Som tur är!

En till sak bara. Varför är det ALLTID så att de dåliga låtar, som du verkligen avskyr, fastnar i ditt huvud och spelas upp av din hjärna om och om igen? Senaste halvtimmen har jag haft både Akon och Melodofestival-Måns i huvudet, och NEJ, jag gillar inte någon av deras låtar, men likförbannat kan jag text och melodi tillräckligt bra för att ha låtarna fast i huvudet, irriterande!

Nattuggla.

Har varit uppe sent två nätter i rad nu, still going strong! Fast jag har inte varit ute och partajat, så roligt ska vi inte ha det, jag har pluggat, tro det eller ej! Jag kom in i ett riktigt härligt flyt igårkväll och natt och lyckades få ganska mycket gjort. Har även lyckats med programmering av HTML-koder och att lägga upp en egen sida med labbar på en fjärrserver, det ni! Tänkte avancera lite nu och prova på det här med hacking (hackning??) jag har hört att det ska vara rätt så lönsamt bara man hackar in sig på rätt ställen.

Har haft problem att logga in på min egen blogg, väldigt frustrerande. Lyckades nu logga in genom att svara på mitt eget inlägg och på det sättet komma in bakvägen. Ni ser, redan nu har jag lyckats hacka mig in på min egen blogg, HA HA, can't stop me suckers, I'm Mac Hack, den frenetiskt tangentknappande superhackshjälten! Ok, back to reality, i alla fall inbillade jag mig själv att jag blivit avstängd för att jag har Rocky inlagd på sidan. Råkade nämligen läsa reglerna för upphovsrätt och det kan hända att jag inte får ha bilderna här, jag vet inte. Kanske ska jag plocka bort dem, kanske inte. Ska vela ett tag fram och tillbaka innan jag bestämmer mig, som vanligt alltså!

Peace out!

Dagens Rocky.

Min kompis, som nog vill förbli anonym om jag känner henne rätt (kanske kan hon få ett hemligt alias), visade mig den här Rocky-strippen idag. Den är så jäkla rolig, precis så som man tänker ibland. Eller som kompisen och jag tänker ibland i alla fall. (Tryck på bilden så blir det lättare att läsa!)

Eländet fortsätter.

Jo, jag fick sova en hel natt utan distractions, underbart! MEN, och detta är ett stort men, nu har jag blivit sjuk! Tror jag i alla fall. När jag vaknade upp helt igentäppt i morse tänkte jag att jag blivit allergisk, jag kastade till och med ut mina fina påskliljor för att jag misstänkte att de var boven i dramat, men icke! Jag har nu fram på kvällskvisten istället insett att jag nog håller på att bli förkyld, typiskt va! Ja, ja, om jag blir sjuk kanske det blir lite synd om mig på riktigt i alla fall!

Hela världen är emot mig!

Okej då, kanske inte hela världen, jag har en tendens att överdriva eftersom jag just nu befinner mig i "allt är emot mig, det är mest synd om mig i hela världen"- stadiet! Ett plågsamt stadium att befinna sig i både för mig och för min direkta omgivning, som i detta fall är stackars Janne. Grejen är att jag inte förstår hur allt kan kännas så förbaskat motigt ibland bara? Vad jag än tar för mig så blir jag rastlös och vresig, det går liksom inte som jag vill med någonting. Jag har dock en teori om vad som kan ha utlöst den här vresigheten.

Det hela började klockan fyra i natt när min hjärna bestämde sig för att starta en konferens i ämnet "Sarahs nuvarande livssituation", uppenbarligen var detta ämne så omfattande att det tåldes att diskuteras ända fram till klockan sex på morgonen! Punkter på dagordningen (eller ska jag kanske säga nattordningen) var bland andra boendesituation, ekonomi, sommarjobb, sommarresor, inköp av hund, vilken ras i så fall, vad skulle den heta osv. osv. The list goes on and on and on! Jag tror egentligen inte att jag kom fram till något vettigt på någon av punkterna, utan det är stor risk att den här konferensen bara tagit en paus och fortsätter i natt igen, förhoppningsvis då med slutsatser och resultat av gårdagens diskussioner.

Denna nattliga konferens har i vilket fall som helst bidragit till att jag idag varit tröttare än tröttast och nu på kvällen vresigare än vresigast. Jag ser med stor förväntan fram emot morgondagen, den kan bara bli bättre. Stay positive!!

Lägenheter och barnvagnar.

Så var det söndag igen vilket betyder lägenhetsvisningar i min och Jannes värld! Vet inte hur många visningar vi varit på nu, för många för att hålla räkningen i alla fall! Vi och ungefär tusen andra hungriga lägenhetsletare trängdes i en 60 kvm stor innerstadsvåning (jo, det kändes faktiskt som en våning) på Kungsholmen. Det var så mycket folk att mäklaren fick agera dörrvakt, precis som ute på krogen, när fem personer gick ut, fick fem personer gå in, helt galet! Lägenheten var inte i världens bästa skick, den var inrökt med slitna väggar och golv, trasiga fönsterkarmar och gamla element och ett äldre kök. Nu när jag tänker efter så var lägenheten faktiskt helrutten! Men den har potential, riktig potential! Med en helrenovering skulle den bli så fin så fin, och jag skulle bli så glad så glad om jag fick bo där. (Man kan ju alltid drömma, eller hur!)

Märkte idag när jag tog en promenad att precis ALLA lattedrickande barnvagnsmammor var ute och gick, SAMTIDIGT!! Nä, jag har inget emot barn, ingen emot mammor heller för den delen, hyser inget större agg mot latte, MEN, jag har något emot när mammorna, barnen, barnvagnarna och latten gaddar ihop sig i grupp och tar över hela stan. Med andra ord, jag har ett stort problem med den så kallade barnvagnsmaffian! Hela tiden måste man ha överseende med dessa barnvagnar och dess galna förare! Det gäller att kasta sig åt sidan för att undvika att få fötterna överkörda! Antingen går de tre i bredd, vilket verkar vara helt legitimt att göra om du är en barnvagnsmamma, eller så går de och pratar i mobiltelefon vilket resulterar i att barnvagnen ibland lever sitt eget liv och far iväg mot fridfulla gångare som jag själv. Nä, ett barnvagnskörkort är lösningen på problemet! Sätt alla gravida i barnvagnsskola och ge böter till de som smygkör utan körkort! Bitter, jag? Nädå, jag gillar bara att klaga ibland!

Ska lugna ner mig nu och fortsätta drömma om min "soon to be" innerstadsvåning!

Galapremiären.

Så var det dags!
Den stora premiären!
Mitt allra första blogginlägg!

Så har jag då äntligen kommit till skott, det tog ju bara ett halvår si sådär, jag har startat min alldeles egna blogg! Jag vet att jag tidigare har varit en aning negativ till den rådande blogghysterin, men nu känner jag mig förvånansvärt entusiastisk inför mitt nya lilla projekt. Vi får se om entusiasmen håller i sig!

Over and out!