Förra året fick jag en gitarr i julklapp. En svart stålsträngad gitarr. Förälskelsen var total.
Det första halvåret stod den orörd i sitt fodral. Sedan började jag ta fram den då och då, men mest för att titta på hur fin och blänkande svart den var. På något sätt utvecklade jag en underlig slags respekt för gitarren. Jag drog mig lite för att spela på den. Jag ville att ljuden som kom ifrån den skulle vara lika vackra som själva gitarren i sig. Och genom att låta den vara i sitt fodral lyckades jag hålla illusionen vid liv ganska länge.
Nu har jag dock kommit över förälskelsestadiet och insett att jag faktiskt vill spela på gitarren. Inte bara leva på idén om att jag skulle kunna spela. Jag kan idag stolt meddela att jag tagit mina tre första ackord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar