Pressa mig.

Jag har tänkt på det här med att kunna arbeta under press. Jag har inga problem med det alls. Det är då jag presterar som bäst. Men vad jag har problem med är att arbeta utan press. Hur går det till? Jag får liksom ingenting gjort om jag inte är under enorm press. Tänk er in i hur jag skulle fungera på en helt vanlig arbetsplats.

- Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig lite. Jag skulle behöva bli lite pressad för att få de här arbetsuppgifterna gjorda. Om du bara skulle kunna hjälpa till att skapa ett scenario där jag hamnar under enorm press så vore det jättebra.

- Nähä, inte tid, ok. Men om du bara kommer in och hotar mig lite då. Eller kör med lite utpressning. Det borde funka. Jag behöver bli pressad, fattar du. PRESSAD!

- Va, uppsöka läkare? Jag behöver ju bara lite hjälp med att få ändan ur vagnen. Är det konstigt det?

Dåligt samvete.

Ok, jag har redan fått dåligt samvete över det förra inlägget. Det är inte snällt att skratta åt andras elände. Inte snällt alls. Uppenbarligen mådde ju den stackars tjejen väldigt dåligt och hon hade säkerligen mensvärk, men det var ju inte det som var det komiska i situationen. Det komiska är tystnaden medan hon är borta ur bild, och att hon när hon dyker upp igen är skittaggad och glad. Snacka om tjusig recovery.

Något som också är ganska kul är att killen som ringer in inte säger ett knyst förutom ordet tölp. Han kanske hamnade i ett chockläge. Undrar om han har fått uppsöka sjukhus efter den traumatiska händelsen.

Nä, nu börjar jag bli elak igen.

One hell of a mensvärk.

Jag tror att jag precis har förlängt mitt liv med några år. Fy fan vad jag har skrattat. Garvat. Asflabbat. Har precis återhämtat mig faktiskt, pulsen är stabil igen och andningen jämn. Jaha, och vad är det som är så roligt då undrar ni nu säkert. Jo, det här klippet som jag hittade på Alex Schulmans blogg. Detta är bland det sjukaste jag sett på länge. Och efterreaktionen är suverän. "Jag har mensvärk!" Ha ha!

Hi, my name is John.

Har ni någonsin försökt att lära er spela gitarr med hjälp av videon Learning Guitar For Dummies? Don't do it, säger jag bara. Jag har prövat. Och jag är inte glad.

Efter bara ett par minuter är jag redan irriterad på "the instructor", John Chappelle. Han är så helylle som man bara kan bli. Korrekt klädd i proper skjorta, nypressade kakibyxor och fotriktiga skor är han redo att have some fun and play some guitar. Det är väl i och för sig inget större fel med det, men jag stör mig på honom. Och jag stör mig rejält.

Som om det inte vore enerverande nog att han ser ut som "hej kom och hjälp mig", han pratar till en som om man vore en tvättäkta "dummie" också. Och inte nog med det, han försöker vara rolig också! Why, why, I ask? Humor verkar inte direkt vara hans starka sida. I själva verket misstänker jag att människan inte har någon form av humoristisk ådra i sig överhuvudtaget.

Efter att John mycket ingående demonstrerat för oss dummies hur en gitarr faktiskt ser ut, lovar han att vi ska börja skapa beautiful music together. Han lovar också att han kommer att spela de olika exemplen så som de ska låta, och inte på något annat sätt. Ja tack John, det känns som en självklarhet för mig, men skönt att du påpekade det.

Efter ytterligare några minuter är jag inte bara irriterad på John, jag vill dra ut honom från videon och slå min gitarr genom hans huvud. Jag kan tyckas lättretlig men hans prydliga yttre tillsammans med den inställsamma förståndiga rösten gör mig tokig. Och så mellan varje steg spelas en liten uppmuntrande (läs irriterande) trudilutt på gitarren. Aah så underbart vi har det tillsammans.

Kulmen nås när även skriftliga små anekdoter som "using a music stand doesn't make you a nerd", börjar dyka upp på skärmen. Jag står inte ut en sekund till. När jag hör John uppmuntra oss till att stämma in i allsång till Broder Jakob inser jag att om jag inte stänger av datorn nu genast så kommer med all sannolikhet den stora ådern i mitt huvud att explodera.

Jag kommer nog inte spela med John igen.

Min gitarr.

Förra året fick jag en gitarr i julklapp. En svart stålsträngad gitarr. Förälskelsen var total.

Det första halvåret stod den orörd i sitt fodral. Sedan började jag ta fram den då och då, men mest för att titta på hur fin och blänkande svart den var. På något sätt utvecklade jag en underlig slags respekt för gitarren. Jag drog mig lite för att spela på den. Jag ville att ljuden som kom ifrån den skulle vara lika vackra som själva gitarren i sig. Och genom att låta den vara i sitt fodral lyckades jag hålla illusionen vid liv ganska länge.

Nu har jag dock kommit över förälskelsestadiet och insett att jag faktiskt vill spela på gitarren. Inte bara leva på idén om att jag skulle kunna spela. Jag kan idag stolt meddela att jag tagit mina tre första ackord.

Jag saknar något...

...och detta något kallas för självdisciplin. Förmågan att behärska sig själv. Jag har den inte. Den finns inte. Borta. Eller så är den sönder. Kaputt.

Någon som har lust att låna ut lite självdisciplin till en obehärskad jävel?

Jahapp.

Ett gäng tistlar hälsade mig välkommen hem idag.

Vad jag menar med det? Jo, jag menar att när jag kom hem idag låg en liten hög med tistelbollar och väntade på mig innanför ytterdörren.

Hur de har kommit dit? Ja, det undrar jag också.

Har du Facebook?

Om jag får frågan en gång till är det mycket möjligt att jag exploderar.

- Har du Facebook?
- Nej.
- Va! Du måste skaffa Facebook!
- Jaha. Varför?
- Du kan kolla upp gamla ex, klasskamrater, folk du tappat kontakten med.
- Jaha.
- Men fattar du inte. Du kan snoka upp vad alla gör nu för tiden, hur de ser ut, vilka kompisar de har på Facebook. Det e skitkul!
- Jaha. Och sen kan folk kolla upp mig. Roligt, roligt.
- Äh. Du måste skaffa Facebook. Jag addar dig som kompis på en gång. Jag lovar.
- Jaha.

Tydligen måste jag skaffa Facebook inom en snar framtid. Så att jag kan kolla upp folk jag inte längre vill ha kontakt med, och så att de kan kolla upp mig. Det låter logiskt.

Japanese Silent Library

Japanese TV Human Tetris Game.

Japanerna gör det igen! Jag kan inte hjälpa det, var tvungen att lägga upp en till! Den här är så sjuk, men så jäkla rolig!

Crazy Japanese Game Show

Jag ÄLSKAR japanernas galna program!